Tiden tickar. Tolv minuter har redan passerat sedan den bokade intervjun skulle börja när dörren plötsligt slås upp inne på skivbolaget i Stockholm. In rusar ett helt team – två PR-personer, en stylist och en ansvarig för sociala medier. Tempot är högt, rörelserna snabba. På några sekunder förändras rummet. Kristaller placeras noggrant ut över bordet, som om de har en egen betydelse i sammanhanget. En kraftig lampa kopplas in, trots att fotografen redan har riggat ljuset. Ursäkterna kommer snabbt – Loreen är trött. Hon har precis landat efter en resa från London.
En kvart senare förändras stämningen igen. Loreen kliver in. Lugnt, nästan svävande. Hon sätter sig ner, tar fram en liten flaska och sprejar i luften – över sig själv och alla i rummet.
Vet ni vad det här är? It clears the auras. Den är specialgjord av min healer faktiskt.
Det är svårt att inte dras med. Lorine Talhaoui, som hon egentligen heter, har alltid haft en egen närvaro. Sedan genombrottet i Idol 2004 har hon gått sin egen väg. Hon skrev historia när hon vann Eurovision Song Contest med Euphoria 2012 – och gjorde det igen elva år senare med Tattoo. Första kvinnan någonsin att ta hem segern två gånger. Trots det har hon varit sparsam med album – bara två stycken på alla dessa år. Nu, efter nio års väntan, är hon tillbaka med ett tredje.
I rummet rör hon sig livfullt när hon pratar om sitt nya album Wildfire. De långa lösnaglarna sveper genom luften som förstärkning till varje ord. Det märks att hon längtat efter det här – att få möta människor, prata, dela sin skapelse.
Hon beskriver sitt arbete som en passion som kräver total närvaro.
Att prata, skapa och vara kreativ – det är en stor passion i mitt liv. Men det kräver också mycket energi. Inte negativ, men du måste vara fokuserad. Och för att vara autentisk, för att verkligen vara här med dig, måste jag kunna dra mig undan ibland. Hämta kraft. Och ja… det gör jag oftast i ensamhet, säger hon och skrattar.
Den där ensamheten hittar hon långt bort från scenljusen – på Gotland.
Där lever hon ett helt annat liv. Ett liv som nästan känns som en motsats till den glamorösa artistbilden.
Jag försöker göra saker som grundar mig. Jag kittar fönster, bor i ett gammalt hus, gräver i rabatter och går över till grannen med ägg. Det är som att jag är raka motsatsen till den jag är på scenen.
Morgnarna börjar i takt med naturen.
Jag vaknar med solen. Det beror på årstiden, men naturen väcker dig. Ljuset i ansiktet, fåglarna som kvittrar.
Dagen startar lugnt. Ingen stress, ingen hetsig frukost. Istället går hon ut med sin Jack Russell-terrier Lilleman.
Han är grym. Jag säger inte att alla ska ha djur, men det gör något med oss att ha sådana vänner, säger hon och ler.
När det kommer till mat är hon självkritisk.
De som känner mig vet att jag inte är bäst i köket. Lunchen blir… ja, inte så bra. Förmodligen någon form av buljongsoppa. Jag älskar buljong.
Men frågan om hon verkligen lämnar artistrollen bakom sig på Gotland får henne att skratta.
Det finns ingen Loreen och icke-Loreen. Det är ett spektrum av olika färger, men samma person. Om du ser en kvinna med långa naglar och högklackat gå i skogen med sin hund – då är det Loreen.
Det nya albumet speglar just den kontrasten.
Det handlar om dualitet. Det finns energi, nästan aggressiv ibland, och samtidigt skörhet. Jag vill visa att trauman är viktiga för utveckling. Det finns ingen harmoni utan kaos, ingen kärlek utan hat.
Nu riktas blicken framåt. I höst väntar en Europaturné som startar i Storbritannien och avslutas i Nederländerna. Men vad som händer i Sverige håller hon hemligt.
Jag har planerat något speciellt här. Jag tänker inte avslöja vad. Det ska vara något extra.
Hon kastar en snabb, lekfull blick mot sitt team. Tiden är ute. Den pressansvarige signalerar att intervjun måste avslutas.
Innan hon reser sig hinner hon ändå gissa reportrarnas stjärntecken, som om hon vill lämna ett sista avtryck. Sedan ställer hon sig vid det stora fönstret och poserar, självklar framför kameran.
Frågan om framtiden får henne att le mjukt.
Hur länge jag vill fortsätta? Tills jag slocknar, älskling. Det här är mitt sätt att kommunicera. Så länge det finns en vilja att lyssna, fortsätter jag.
En hand pekar mot halsen, mot stämbanden – hennes verktyg.
En PR-person rättar till hennes lugg, en annan justerar detaljer i hennes kläder. Några sista bilder tas. Sedan är det dags igen.
Puss på er, säger Loreen snabbt innan hon försvinner ut genom dörren.
Kvar blir ett tomt rum. Kristallerna plockas ner, lampan släcks, sprayflaskan försvinner ner i en väska. Teamet skyndar efter henne – nästa stopp väntar redan.
